Små solfåglar långt borta
Christie Watson
Language:
Pages: 239
ISBN: 2:00291779
Format: PDF / Kindle (mobi) / ePub
12-åriga Blessing och hennes storebror Ezikiel avgudar sin högröstade far och sin glamorösa mama och njuter av ett bekvämt liv i Lagos. Men allt ändras radikalt den dagen mama hittar far ovanpå en annan kvinna. Mama, Blessing och Ezikiel tvingas lämna allt och flytta till en liten by i Nigerdeltat där Blessings mormor och morfar bor. Här råder brist på det mesta och allt är annorlunda: toalett och kylskåp finns inte alls, att få gå i skolan är ingen självklarhet och de måste byta religion. Från att ha varit kristna blir de nu muslimer. Genom Blessings ögon får vi följa hur familjen trots uppbrott och svårigheter försöker hålla ihop och bygga ett nytt liv i denna främmande och konfliktfyllda del av Nigeria.
African Struggles Today: Social Movements Since Independence
UNESCO General History of Africa, Volume 3: Africa from the Seventh to the Eleventh Century
Bad News: Last Journalists in a Dictatorship
African Struggles Today: Social Movements Since Independence
att hon blev mindre vacker än hans andra kvinna. Han skar henne med en trasig flaska så att hon fick ett tågrälsärr på ryggen. Han tog stryptag på henne. Och nu tog han stryptag på mig. ”Släpp henne!” skrek mama. ”Släpp henne! Vår son är i jorden! Vår son är död.” Mama föll ner på knä och lutade sig mot fars skor. ”Snälla, snälla, släpp henne, låt henne vara.” Mamas röst lät som om den kom långt bortifrån. Eller under vattnet. ”Vill du döda vår dotter?” Mamas röst var tystare och mildare. Jag
dämpad, men en efter en föll vi in i sången. Ljudet av oss kvinnor som sjöng var så mäktigt att glaset skallrade i de dyra fönstren och folk inne i byggnaderna började stänga om sig, till och med högst upp i huset. Smällarna när de slog igen fick oss att sjunga ännu högre. Jag föreställde mig de vita männen på andra sidan fönstren, hur de betraktade oss medan de drack sitt te. Jag undrade om de förstod vad vi protesterade mot. Jag undrade om de ens brydde sig om det. Säkerhetsvakterna som viftade
kidnappningarna. Vi vill ha bättre sjukvård. Vi vill att hela världen ska veta vad som händer i vårt land. Vi lever på ingenting, ingenting. Krig, strider. De där människorna som tar vår olja för att kunna köra snabbt i sina bilar, vet de att vi är döende? Vi blir mördade och våra söner blir till mördare! Våra söner har inte en chans till en bättre framtid. Det enda val de har är att kidnappa en vit man, ta till våld. Vi skäms över vad våra söner gör. Vi vill ge dem en bättre framtid. Ge oss våra
Mama sprang mot grinden, där en av våra grannar just höll på att kliva av från en okada. Hon vinkade åt föraren att han skulle vänta, och vände sig till mig, mormor och Ezikiel. Mormor rabblade: ”Ad-rena-lin, Ad-rena-lin”, om och om igen. ”Låt det inte ta slut igen”, sa mama medan hon satte sig bakpå motorcykeln, med knäna utstickande mot oss. Hur hade mama råd med en okada? ”För Guds skull, det här är verkligen det sista jag behöver.” På Radio Street Clinic skaffade personalen snabbt fram en
att jag hade hört rätt. ”Din själ är delad”, fortsatte hon. ”Det är därför det gör så ont att föda barn.” Ibland undrar jag om mormor visste allt. Ingen nämnde orden som fallit ur Celestines mun innan tvillingarna föddes. Ingen mer än mormor nämnde Celestines bristande intresse för barnen. Och ingen nämnde att tvillingar betydde otur och brukade kastas ut i den onda skogen. Otur diskuterades inte över huvud taget. Jag försökte att inte tänka på att mormor hade sett Celestines underliv, där alla